Min Antipati Kämpar Om Utrymme Med Mitt Ego

Har snöat in mig på bakade potatisar. Från att aldrig ha lagat en bakad potatis till att jag typ gör det varje vecka. Detta behövs:

Stor potatis
En Ugn

Sen slänger man in potatisen i ugnen och sätter den på kanske 200 grader och sen är den klar efter en timme typ. Asenkelt. Och känns väldigt gediget.

Bytte in två gamla spel och köpte Mafia II, ett spel som jag väntat länge på, älskade första spelet som kom till PC. Det är riktigt bra, saknar friheten och sidemissions som i GTA, men det är en intressant story och bra karaktärer. De borde sneglat lite mer åt Rockstars kreationer, då styrningen inte är ultimat, men ok. Rekomenderas!

Hittade ett hyffsat nytt 2 on 2-battle med Soul Khan och Troy Brown vs. 9DM och Cobra Ky, och det är riktigt bra! Alla levererar. Check it!!


Chamillionaire - True (Feat Paul Wall And Lil' Flip)


Ett Stycke Värsting

Tankade Ross Kemp On Gangs, hade bara sett nåt avsnitt tidigare, och för er som missat är Ross Kemp en dude som var med i EastEnders, och har spelat in 4 säsonger där han åker runt och träffar stycken värstingar. Han hänger med 12-åringar med maskingevär i favelorna i Rio De Janeiro, träffar polska fotbollshuliganer och cripwalkar i L.A. Nä, det gör han väl inte, men han pratar med crippsarna och bloodsarna iaf. Jag har väl en tendens att romantisera över gängkultur, särskilt den som omskrivs i hiphop, men såklart är det inte särskilt lockande i verkligheten. Det jag har sett har varit sjukt motbjudande, våldtäkter som diciplinerande straff, hemmagjorda tomahawks i finkan och snutarna i Brasilien som skjuter folk på öppen gata, regelrätta avrättningar, riktigt vidrigt. En grej med gängen i L.A verkar vara att de är rätt kinkiga, typ en crip som Ross pratade med i bloods område slängde upp ett c och nån snubbe blev aslack och skulle hämta pistol och grejer, jag menar, come on! Det är typ som en lillasyster som tjallar när man lipar åt henne typ. Kontraproduktiv stolthet.

There’s a party in hell, there’s a war in heaven
.

Intressant är det dock, har inte sett allt än, men verkar värt. Svenska värstingar verkar inte lika läskiga dock, se själva:

Хаосот и на загинати во војна


Alexander Bard, en mycket intressant herre. kolla in Liberati bland länkarna.

Har precis lyssnat klart på boken, och jag rekomenderar den verkligen. Vi skall ha litteraturseminarier på Måndag och diskutera den, ser fram emot det. Kommer bli intressant, den öppnar upp för debatt och många olika åsikter och infallsvinklar.

Zappade (ett ord som har dött ut rätt mycket?) lite på tv:n och kom till Eurosport 2 där de visade brud-rugby. Nya Zeeland mot Sydafrika, och shit vilka lår de har! typ lika breda som deras midjor, ser livsfarliga ut. Kul att se brudar slåss så mycket, de blir helt cp och kastar varandra åt helvete. Det ser ut som om de är fett glada också, för alla har stora, vita munskydd som ser ut som en perfekt, vit tandrad. Rolig sport.

Nämnde tidigare Daniel Kellerman, Martin Kellermans bror, och håller på att läsa hans bok Black Moon Party, som är en självbiografisk skildring av hans resa igenom Thailand, men även en skildring av hans barndom, och de händelser som format honom. Jag gillar sättet han skriver, och man sitter som klistrad. har typ en fjärdedel kvar, men vill inte att den skall ta slut riktigt.

INTRESSEKLUBBEN!

Hej hej! Det var en hemlig person som undrade vad jag pluggar, och det skall jag berätta! Jag har idag gått min andra dag på kulturverkstan, en projektledarutbildning, YH(yrkeshögskoleutbildning), inom kultur. Det känns hursomhelst jävligt bra, och jag tror att jag kommer trivas fett bra, och man kommer kunna läsa om hur det går och mina tankar här på bloggen.

En äcklig sak; låg och lyssnade på ljudboken Ett Öga Rött av Jonas Hassen Khemiri, som jag fått i uppgift att läsa tills på måndag. Läsa den var också det jag hade tänkt, men adlibris fuckar med mig och boken är väldigt sen, så jag tankade ljudboken sålänge. Första gången jag lyssnar på en ljudbok, har väl fått för mig att jag skulle störa mig på hur personen läste, vilket tempo, var betoningen las osv, personen som läser har ju rätt stor makt att forma boken och sätta sin egen prägel. Och just med en bok som Ett Öga Rött hade det låtit helt utvecklingsstört om Stefan Sauk läst upp den, då den är skriven på "rinkebysvenska" (vet inte vad den politiskt korrekta termen är; förortssvenska? edit: kollade snabbt på wiki, och tydligen var det "multietniskt ungdomsspråk" som det heter på bajsnödiska), men boken är otroligt bra uppläst av Jonas bror, Hamadi Khemiri, så jag tror jag kommer ge det en chans på andra böcker med. Det är rätt avslappande, faktiskt.

Nu till det äckliga, för det var inte att jag lyssnade på en ljudbok som var äckligt, det var rätt fresh. Mina ögon uppfattar på golvet vid mitt xbox en vidrig varelse på åtta, håriga ben, stor som ett klassiskt sudd om man räknar med benen. Den största spindeln jag sett i Sverige någonsin, förutom på zoo. Jag smög till köket och hämtade dammsugaren, full effekt, och en rysning när jag såg hur den stora kroppen flög in i det svarta hålets vakuum.

Jag är, som Daniel Kellerman har lärt mig att det heter, araknofob, dvs rätt för spindlar. Jag vet egentligen inte varför, det är ju rätt orimligt då alla spindlar i Sverige är rätt omäktiga och värdelösa på att döda människor, men jag tror att allt kan deducera (tack synonymer.se!) till när jag var barn och min familj skulle ut och resa till någon spansk svenne-ö, typ Gran Canaria. Vi sov natten innan vi skulle åka hos min morbrors familj utanför Göteborg, och jag och min syster sov skavfötters i ett gästrum. Jag vaknade av att min syster sparkade till mig, och hon berättade att det satt en fet spindel på väggen. Jag vände mig om och såg cirka två decimeter bort en elak jävel som satt blixtstilla och tittade på mig. Modell större, antagligen samma art som min smygarspindel idag. Jag var nyvaken och förvirrad; så jag sa att hon skulle försöka somna om, utan att tänka på det vidriga aset. jag låg och hörde hur spindeläcklet låg och flåsade och bara väntade på jag skulle somna så den kunde slå till, och äckla runt i ansiktet på mig. Hade detta hänt nu hade jag hoppat upp och skrikit som duschbruden i psycho, men då försökte jag hålla masken. Jag kunde inte somna om, så efter några minuter av krypande ångest, sprang jag ut i vardagsrummer där mor och far sov. På vägen ut såg jag ytterligare 2 spindlar, en på den motsatta väggen och en på dörrkarmen, min panik ökade och jag minns att jag var asrädd att jag skulla trampa på en spindel med mina bara fötter. Minns inte exakt, men tror att jag la mig på mattan i vardagsrummet med en filt. Safe.

Morgonen efter minns jag att det på diskbänken låg en hopskrynklad papperstuss med långa, svarta ben som stack ut. Jag minns att jag rös, och att benen hade mycket hår. Detta verkar vara en art spindlar som bara finns på västkusten, har inte sett/hört nåt om dem nån annanstans. Vi snackar liksom inte långben-spindlar, som förvisso är äckliga, men i sin tafatthett och med sin bollkropp ändå har en charmig faktor. Vi snackar ren och skär ondska. Försökte googla lite, men det började helt ärligt krypa i hela kroppen på mig, men lyckades få fram giant house spider, och jag tror att det är nåt likande. Helt ofarlig tydligen, men fortfarande vidrig. Jag hoppas med hela mitt hjärta att den är död, och att den inte kryper ut ut röret inatt för att hämnas genom att dansa över mitt sovande anlete.

En annan grej som upptagit min tid är National Geographic's documentära skildring av narkotika, Drugs Inc, Som änsålänge finns i fyra avsnitt, Marijuana, Kokain, Meth och Heroin. Det intressanta är att dokumentären försöker vara så objektiv som möjligt, den tar hänsyn till alla inblandade parter, odlare, säljare, smugglare, polis, brukare och missbrukare. De gör också en skilland på hårda och mjuka droger, något som är rätt vanligt i resten av västvärlden, men som i Sverige tyvärr är långt borta. De låter både människor som är för det hopplösa War On Drugs, men låter även människor som förespråkar Harm Reduction komma till tals, och visar bl.a upp positiva reaktioner på Hollands narkotikapolitik och marijuanans medicinska egenskaper, och hur staten i Schweiz lagligt skriver ut heroin till missbrukare som uppfyller vissa kriterier, och hur det har lett till att narkotikarelaterade brott minskat i stor utsträckning. Väldigt intressant dokumentär, och jag rekomenderar den till alla som vill ha en subjektiv bild av narkotika, bruk och politiken kring den. Sverige håller krampaktigt fast i sin restriktiva linje, men vi börjar bli ensamma, då många andra länder börjar inse att man borde kanske försöka minska skadeverkningen av droger, istället för att bedriva ett för samhället kostsamt krig som det är dömt att förlora. Se!

Världens osexigaste drog utses härmed av mig, trumvirvel; METH! Den norpade platsen med en hårsmån före Crack, men på grund av det ökända begreppet Meth-mouth så var beslutet enkelt. Det är alltså när tänderna, på grund av kemikalier i drogen, efter längre tids bruk ruttnar i munnen på en. Enjoy!




Nu ska jag sova bror.


The Body Of An American



En liten spoiler, från sista avsnittet från The Wire, en av de bästa scenerna i en av de bästa serierna någonsin. Om ni inte sett avsnittet, se inte detta klipp, annars njut.

Händer mycket nu, skolan började idag, kändes sjukt kul. Trött som ett djur, så blir mer att skriva framöver. Holla.

Nån Blev Skjuten I Centrum


Toffer - Centrum (Safehouse Mashup)

Shoutout till Toffer, ladda genast ner hans mixtape "
Hur Går Det Med Musiken? REMIX MIXTAPE" om ni inte redan gjort det, otroligt feta remixes och mashups av bl. a Marcus Price, Safehouse, Denniz Prime och Chefen.



Trainspotters - Fan First

En annan riktigt fet färsking är Trainspotters senaste alster, fet låt, fet video. Check!

OM DU MISSAT: Test Icicles


Ett band som ligger mig nära om hjärtat är Test Icicles, som för snart 5 år sedan släppte sitt första och enda album, "For Screening Purposes Only", som är en av många bortglömd guldklimp, om de ens hört talas om bandet. Bandet släppte 2006 en EP, som var ett sista farväl till bandet, som sedan upplöstes. Man kan väl kalla musiken för indie-rock, men med tydliga influenser av bland annat hiphop thrash och hardcore. Det är väldigt intensivt, och väldigt bra. Gitarristen i mitten, Devonte Hynes, gick vidare som tur var och började släppa musik som Lightspeed Champion, som jag tidigare hypat i bloggen.

Anledningen till att bandet splittrades var enligt Devonte att ingen i bandet egentligen gillde musiken de spelade så mycket. Han kunde förstå att andra gjorde det, men det var inget för dem. Så kan det vara.

Lyssna på skivan på Spotify:
Test Icicles - For Screening Purposes Only

Lyssna även på Lightspeed Champion om ni inte gjort det, framförallt hans första album från 2008, som är hjärtskärande vacker pop med folk och country-vibes:
Lightspeed Champion - Falling Of The Lavender Bridge

I LOVE EUROPE

Ok, här kommer tågluffen nerpruttad i bloggen. Jag har ju då med min vän sen mer än 20 år tillbaka, Erik (aka Kool E), varit ute på tågluff genom Europa. Vi hade några resmål som var spikade, Berlin, Amsterdam, Paris osv, men annars så var det lite com si, com sa, vi åkte dit vi kände för helt enkelt. Det var en underbar resa, verkligen en att minnas på ålderns höst. Man får mersmak. I'm a samsonite man.

Resan började i Götelaborg när Erik kom hem till mig. Vi kollade på Postal-filmen av Uwe Boll, en lysande uppvisning i absurditet och icke PK-humor. Uwe Boll är ett geni. Inte så trogen spelet, men ändå en viktig film. Se!

Dagen efter vaknade vi utvilade och hoppade på ett tåg mot Köpenhamn, vi skulle väl vara frammer runt 5-6 När vi var ganska nära Malmö fick jag en obehaglig känsla. Jag hade glömt mitt pass. Jag minns tydligt hur jag hade skojat för mig själv att inget kunde spela roll om jag hade glömt det, för jag hade min interrail-biljett, mitt bankkort och min telefon, resten skulle jag klara mig utan. Jag hade självklart med en fet ryggsäck med massa andra saker, men något jag inte hade med var mitt pass. jag panik-ringde SJ för att se om jag klarade mig med Id-kort under resan, först fick jag svaret av nån snorig semestervikarie att det "nog" inte skulle gå bra. "Nog" kändes inte helt övertygande, så jag bad henne att  kolla med någon som inte var dum i huvudet, och blev kopplad till en annan avdelning. Där fick jag svaret att det skulle vara lugnt, men jag eftersom jag fick olika svar nöjde jag mig inte med detta. På min biljett så var nämligen mitt pass-nr printat, så den var ju kopplad till mitt pass. Jag övervägde olika möjligheter i huvudet, skaffa ett tillfälligt pass, chansa och åka ändå, åka tillbaka och hämta passet... När vi kom fram till Köpenhamn tog jag tåget till Malmö för att prata med en SJ-anställd face to face, och försöka få dem att ändra siffrorna på min biljett till mitt id-kortsnummer, men tydligen så gällde inte mitt vanliga id som legitimation ute i Europa, så det gick inte. Man kan ju inte begära mycket av ett id-kort, men att det fungerar som legitimation är väl ändå det minsta? Det är väl ändå lite tanken?

Jag bet i det sura, maskätna, besprutade äpplet och tog en biljett hem till Göteborg igen. jag skulle ha typ en timme att hämta passet, så jag bad Anders att komma och plocka upp mig i sin räserbil och skjutsa hem mig, för att sedan hoppa på tåget till Köpenhamn igen. Troligen den tråkigaste resan i mitt liv, särskilt eftersom jag la ut 450 spänn på absolut ingenting, jag skulle fått mer ut av att bränna dem. Men men, jag kom fram runt midnatt och Erik hade flanerat i staden och hittat vårt hostel. Vi drack en öl var som vi köpte i en dygnet runt-kiosk (älskar danmark) och filmade lite. Erik hade nämligen med en videokamera, som var tänkt att den skulle dokumentera vår skändning av Europa. efter det var vi båda trötta, och vi gick till sängs i samma sal som 100 andra backpackers, varav en snarkade så in i helvete. Vi snackar tecknad film-snarkningar, det lät som ett skämt. jag övervägde att kväva honom med kudden, men hämtade istället mina öronproppar och lyckades somna.

Dagen efter hade vi planerat att dra runt i Köpenhamn och sedan dra till Berlin på kvällen, men vi trivdes och stannade ytterligare en natt. Vi drog runt i staden, och kollade in hippie-sommarkollot Christiania. Jag gillar det, det är individualistiskt, husen får se ut lite hur som helst, det finns bara ett fåtal lagar, typ inga vapen eller tunga droger, förutom det är det bara att gå bananer. Tog en fika och kikade på graffiti och på långhåriga danskar som cyklade runt, lösa hundar och hasch-idkare med kakor stora som tegelstenar.

På kvällen hittade vi efter mycket om och men ett nytt hostel, ett höghus som var betydligt trevligare än rummet natten innan, och vi bodde i ett betydligt mindre rum med typ 6 sängar. Dagen efter styrde vi kosan mot Berlin, där vi mötte upp med Ida och Marianne, två norskor som vi träffade på Splash! förra året, och som vi senare skulle ta sällskap dit med.

Ida, Marianne, Erik och jag på Splash! 2010

På kvällen hade de hört nåt om en fest där Boys Noize skulle köra ett set, så vi pallrade oss dit glada i hågen. Festen var på takterassen i ett höghus vid Alexanderplatz, men tyvärr var det ett "private party" enligt vakten, norskorna kopplade på charmen, och förklarade att vi hade åkt ända från Norge för att se Boys Noize, så vi blev insläppta ändå. Hans DJ-set var rätt slätstruket, men stället gav feta Entourage-vibbar, takterass ftw!

Dagen efter mötte vi upp med Alex i Tiergarten, och efter några brews bar det av mot Gräfenhainichen och Splash!. Där hookade vi upp i ett Sverige-camp, eller snarare norden-camp då norskorna och ett par finskor även bodde där. Tyskar är rätt överdådiga i sitt campande, de har stora grillen och 40 partytält per person med sig, och bygger upp små fjärde riken med stolar, bord och ljudanläggningar. Alex skriver för Kingsize, och hade presspass, och i.o.m att Erik hade med kameran så fixade Alex ett pass till honom med, så han kunde filma lite intervjuer och sånt. Förhoppningsvis kommer det upp här inom en ganska snar framtid.

Festivalen var lysande iår med, sjukt bra line up. Vi pratar Wu Tang Clan, Fashawn, Caspa, Masta Ace and Edo G, Eternia, Nas and Damian Marley, Guilty Simpson, jag nämnde ju dessa i förra inlägget. Sjukt bra spelningar, lyckades pricka det mesta, missade Brother Ali tyvärr, men så är det alltid.

Efter Splash! drog vi tillbaka till Berlin och stannade över natten, för att åka till Amsterdam dagen efter. Vi hade varit duktiga och bokat hostel på morgonen innan vi åkte, och betalat handpenning. När vi kom fram hittade vi till vårt hostel rätt snabbt, men den indiska mannen i receptionen var inte särskilt hjälpsam. Han hävdade att alla bokningar var tvungna att ske 24 h innan man anlände, och när vi förklarade att vi redan hade betalt en del så hävdade han att det inte var hans problem. Idiot. Vi gick därifrån men tur i oturen hittade vi ett nytt hostel lite längre ner för gatan, som hade 2 (!) lediga sängar i olika rum, som ett tecken från satan själv. Detta hostel hette Flying Pig Downtown och jag rekomenderar det till alla, verkligen asmysigt. Trevlig personal, billig öl och skön atmosfär. Jag delade rum med 6 sjukt stökiga fransyskor, och det låg cigg, matrester och smutstvätt överallt, men de var snälla ändå. Både jag och Erik älskade Amsterdam. Tyvärr så blev det R.I.P på kameran där, den försvann spårlöst på kvällen, tror den glömdes på en pub eller nåt, men som av en skänk från ovan hade Erik plockade ut de skivor vi redan spelat in, så vi har rätt mycket material ändå. Men tråkigt med kameran.

2 dagar i Amsterdam räckte fint, och Erik påhejade att vi skulle bege oss till Brügge, då han sett en film om staden, In Bruges med Colin Farrell. Detta var den enda anledningen till att vi åkte till Brügge, men jag var inte sen att gå med på det. Brügge är en liten medeltids-stad med tusen och åter tusen små små hus, och stora stora kyrkor. Vi hittade ett bra hostel, och vandrade runt i denna märkliga stad i jakten efter dess seedy underbelly. Detta var svårare än vi hade trott, då Brügge är en idyll som får Gränna att framstå som Reeperbahn. Fler konstiga saker med Brügge:

1. Matställen har öppet ungefär 20 minuter varje lunch för människor att äta. Annars får man vänta tills middagen. Man skall inte tro att man kan komma och äta när man vill inte, nä nä!
2. I Brügge finns en bankomat i hela staden. Kort verkar vara något exotiskt, och urbefolkningen skrattar tills de kiknar när man visar sitt av Handelsbanken utfärdade visakort. De tar bara betalt i guldklimpar och chokladpengar.
3. Man dricker endast mörk öl bryggt av enucker fastkedjade i mörka kloster-hålor.

Tillslut hittade vi iaf en park där det satt några rastas och sjöng reggaelåtar, samt några tjackpundare som kickade boll, så det var väl det närmsta seedy underbelly man kan hitta i Brügge. Trots att även tjackisarna var rätt idylliska. På kvällen när vi vandrade hem mot vårt hostel så hörde vi någon stå och gorma på ett hittepå-språk, och det var en man med rakat huvud, skinnväst och cargobyxor, som stod bredvid en vält motocykel i mitten av vägen. Vi pratade med en brüggian på 19 år som stod som flera andra och bevittnade spektaklet. Han förklarade att snubben var en känd nazi i brügge, och att han gormade om nån tjej och att motorcykeln var trasig. Efter ett par minuter kom ca 5-6 poliser med sirener på, så då tänkte man att showen var över, men icke sa nicke! För nazisten stod fortfarande och gormade, och poliserna stod modigt och tittade på honom. Han skrek på poliserna och undrade varför de inte grep honom, då han stod i mitten av vägen och blockerade all trafik, och var öppenbart påverkad av troligen mer än alkohol. Men poliserna stod bara med armarna i kors, och vi fick reda på att de inte vågade gripa honom, då han var ökänd och att man hade hört att hans polare var på väg. Snubben var inte stor, jag och Erik hade lätt plockat honom om vi försökte, men tydligen så var han för stor för 6 snutar med tjänstevapen. Snubben kastade sin hjälm hårt in i en husvägg, skrek lite mer och sparkade på glasflaskor. Efter ett tag kom en till snubbe i skinnväst och rakad skalle och lugnade ner sin polare. Vi följde med brügge-killen som tolkat åt oss in på en lite klubb, vi lyckades smita in utan att betala för vakten stod utanför och kollade på nazisten. Klubben var typ som ett högstadie-disco med en DJ som spelade helt ok hiphop och hans retarderade polare som spelade röv-dancehall och fuckade upp tempo hela tiden, så vi blev inte långvariga.

Vi lämnade Brügge för Paris, som står i ganska stor kontrast till Brügge. Vi fixade hostel rätt centralt, hos en arab som verkade vara hög hela tiden, han gick väldigt långsamt och pratade ännu långsammare, och flinade mycket. På rummet fanns bara en säng, vi gick ner och försökte påtala detta men mannen verkade inte förstå, och vi nöjde oss med en säng, no homo. Jesus sov ju i en krubba. Vi utforskade staden dagen efter, betade av parisetornet och äg-bågen, vi gick på ett fett stort akvarium och kollade på äckliga fiskar samt rökte cigarr i Montmartre. Väldigt turistigt, men också väldigt fint. Särskilt alla smågator i Montmartre. Paris har något romantiskt som man inte riktigt kan ta på, och jag gillar det.

Med paris i backspegeln drog vi oss tillbaka till Amsterdam. Vi pratade med en kille på stationen i paris, och fixade biljetter. Att åka tåg i Franrike är rätt krångligt. Överallt annars kunde man bara hoppa på, men här krävdes platsbiljett, och biljetten skulle scannas i en hemlig maskin innan avgång, annars blev man avrättad. De verkade vara rätt allmänt rädda för tågresenärer också, för på varje tåg vi åkte med i Frankrike fanns minst 3 beväpnade poliser i mörka swat-kläder. Även på stationerna, där de gick runt och helt på måfå terroriserade människor som inte var rågblonda med blå ögon. Man såg verkligen hur de punktmarkerade folk från pakistan och mellanösten likt Gestapo och rotade igenom väskor och kollade pass. Fuck franska snuten, vi lever i Europa 2010. Så skall man inte behandla människor. Punkt. En rolig grej med stationen i paris är utropsljudet som de har när de ropar ut meddelanden. Det brukar ju vara två toner, typ: Kling Klang! Men fransmännen fnyser åt två toner, de hade fyra, och ljudet lät som när det händer något mystiskt på film. Så när det plingade kollade jag och Erik mystiskt på varandra, som om nåt var påväg att ske. Mycket underhållande, tänk på det om ni befinner er i Paris på centralstationen nån gång.

Tillbaka i Amsterdam lyckades vi få rum på samma hostel igen, vilket var nice. Nu stannde vi bara över natten, för kl 6 morgonen därpå möttes vi upp i baren för att gå till stationen och ta morgontåget, som skulle ta oss vi Tyskland, Danmark och förhoppningsvis även Sverige, om vi hade tur. Och tur hade vi, efter en 16 timmars resdag, som var snäppet jobbigare än min första resdag så var vi framme i Göteborg igen, och resan hade kommit till sitt slut. Trots att dagen var så lång så hände inte mycket roligt på den, det var mest sittande på tåg och stationer.

Det blev ett jävulskt långt inlägg, en eloge till den som pallar läsa allt. Nu skall jag nog kolla på film. Heja heja!

Jag lämnar er med några låtar som jag alltid kommer koppla till resan, Peace!

Big Boi - General Patton
Fashawn - Life As a Shorty
Chiddy Bang - Opposite Of Adults
Wu Tang Clan - Gravel Pit

Lyssna på hur bra producerad Gravel Pit. Detta diskuterades livligt under resans gång. Ps. Ska be Erik langa lite bilder som jag kan lägga upp! Ds.